Polistekniska Museet

I den här kolumnen publicerar jag ett antal bilder på gammal polisradio från Polistekniska Museet i Sörentorp. Detta mycket intressanta och innehållsrika museum är numera tyvärr lagt i malpåse. Till viss del ersatt av nya polismuseet på Gärdet i Stockholm.

Klicka för att se en stor bild!
Volvo PV-56 polisutrustad

Klicka för att se en stor bild!
TX, RX och spännings-omvandlare i PV:n kring 1940


Rullande sambandscentral i en Dodge-buss, tidigt 70-tal.


Interiör från Dodgen


Mera interiör, notera 4 st SRA CN400 och nederdelen av teleskopmasten som gick rakt igenom taket på bussen


SRA P82 en liten smidig polisradio med monofon och headset runt 1980


Tidigt MC-montage med AGA Natu


En stilig Packard med tidig polisradioinstallation


I Packardens bakre baksäte (ja, det finns två!) tronar sändaren av amerikanskt ursprung


Interiör från sambandscentral 1930-tal


Interiör från sambandscentral 1940-tal


Interiör från tidig sambands-central för System 70


Manöverpanel för S70M


Den första styrdatorn till S-80-systemet av fabrikat Data General. Den nuvarande är lite nyare (men bara lite...)


SRA-basstation 40 MHz


Manöverapparat för bas från SRA, 1940-tal


SRA mobilradio CN402 för 79 MHz och CB301 för 40 MHz


AGA KR-64 för 40 MHz med den klassiska "ankfot-miken"


AGA Natu för 40 MHz


En mycket vanlig polisradio på 60-talet. SRA CT-42 för 40 MHz, 2 kanaler, 35 Watt uteffekt.

Polisradio förr och nu

 
Med tanke på den senaste tidens debatt kring polisradion och tankarna om ett nytt radiosystem för polis och räddning så finns det kanske anledning att titta tillbaka på polisradions historia i landet. Jag tänkte därför tillåta mig en historisk återblick på polisradions utveckling som också är till viss del hela kommunikationsradions utveckling. Polisen har alltid legat i framkant när det gäller radio och andra har följt efter.

Ska vi börja riktigt från början så får vi bege oss över Atlanten till USA där polisradion hade sin vagga. Amerikanerna var först som vanligt när det gäller teknikutveckling och i synnerhet radio. Enligt vissa uppgifter var det i gangsterväldets Chichago, enligt andra uppgifter i Detroit, på 1920-talet som polisen började använda radio i kampen mot kriminaliteten. Man använde telefoni på AM-bandet strax ovanför det ordinarie rundradiobandet. På en del gamla amerikanska radioapparater kan man läsa "Police" på skalan runt 2 MHz. Intresset bland medborgarna för att lyssna på polisanropen var stort redan på den tiden! Sändningarna var av "broadcast"-typ alltså enkelriktade till polisbilarna. Om de ville besvara ett anrop fick de stanna vid ett telefonskåp och ringa upp stationen. Detroit var igång med sändningar 1928 och San Francisco 1929. Men det var först 1933 polisen i Bayonne, NJ som första polisstyrka i USA, tog 2-vägs polisradio i bruk för sin operativa verksamhet.

Sverige långt framme

För att återvända till Sverige så stod polisradions vagga i Göteborg. 1933 startade försök med polisradio under ledning av den dynamiske polismästaren i staden, Ernst Fontell, som insåg att tjuvarnas framfart gjorde att polisen inte kunde hålla jämna steg. Några år senare rullade fem polisbilar i Göteborg och nio i Stockholm omkring med polisradioanläggning. Även i Norrköping gjordes tidiga försök. Sverige låg således inte långt efter USA på detta område. Våglängden var 147,5 meter (2033 kHz) och man kunde använda såväl telegrafi som telefoni. Utrustningen var dock inte speciellt lämpad för mobilt bruk och skakade lätt sönder. Bilarna sände med telegrafi och man kan väl ungefär tänka sig hur det gick att hantera en telegrafinyckel i en skumpig 30-talsbil under utryckning. Erfarenheterna av detta var ändå så pass positiva så man beslutade några år senare att gå vidare och montera betydligt modernare utrustning. Året var 1938. Då fanns i Göteborg åtta radiobilar inklusive reservenheter. Frekvensen var i detta skede 4165 kHz och man använde på bilarna en vertikal sprötantenn med förlängningsspole.

Göteborgsk radiobil fullt utrustad med radio 1938

 

Stockholms radiopolis 1939

Nästa steg i utvecklingen av polisradion i Sverige är den utrustning som 1939 anskaffades för stockholmspolisen. Den var av amerikanskt ursprung och arbetade på 9-metersbandet (31,9 MHz). Arbetssättet var amplitudmodulerad telefoni. Erfarenheterna av att använda en våglängd på gränsen till ultrakortvåg var goda. Man fick en tillfredsställande täckning och man slapp störningar från främmande stationer under normala förhållanden. Till den goda täckningen bidrog att det fanns två utflyttade mottagare, en i Bromma och en i Enskede förutom basstationen i polishuset på Kungsholmen.
Interiör från en av Stockholmspolisens radiobilar. Högtalaren syns längst upp till höger  
   
Från Dagens Nyheter Lördagen den 6 Maj 1939, sidan 10 saxar vi följande:

Radiobilarna äro nu klara, telefoni i hela Stockholm

Polisens nya radioanläggning är nu färdig att tas i bruk. Den är det modernaste i sitt slag och utförd för telefoni, vilket betydligt underlättar handhavandet av materielen. Anläggningarna i Göteborg och Norrköping äro av  tidigare system för telegrafi. Leverantörer ha varit Skandia och Philips, och som teknisk expert har dessutom anlitats civilingenjör Arvid Öman i arméförvaltningen radioavdelning. Sändarmasten på polishuset sträcker sig 73,5 meter över marken, men det finns dessutom två understationer med relämottagare, ty stadens område var så stort att det visade sig nödvändigt med detta arrangemang. Från radiobilarna kan man nämligen icke få direkt förbindelse på längre avstånd än 5 km., och det förekommer avstånd på 13 km. från polishuset. Längst bort belägna platsen därifrån är Hanviken. Relästationerna äro så ordnade att de utan manuell skötsel direkt överföra meddelanden på vanlig telefonledning till mottagaren i polishuset. Hela anläggningen är utförd för ultrakorta strålar med en våglängd av 9,4 meter med en effekt från huvudsändaren i polishuset av 50 watt. Från bilarna blir effekten endast 5-15 watt på grund av att antennerna på bilarna äro så små och ligga så nära marken. Det går emellertid mycket bra att samtala även mellan bilarna på icke obetydliga avstånd. För närvarande finns det tre bilar, men det blir sex till, bl.a. får andre polisintendenten radio inmonterad i sin tjänstebil. Från mottagaren i polishuset är det direkt förbindelse till de olika polischeferna.

År 1940 bildades en särskild radiopolisavdelning i Stockholm. 1945 fanns drygt 10 radiobilar.

 

Modern Polisradio på 40 MHz
Efter andra världskriget satte den civila radioutvecklingen fart igen. Någon gång på 1950-talet övergick man till 40 MHz-bandet med FM-modulering och 50 kHz kanaldelningen. Detta var ett stort framsteg när det gäller ljudkvalitet och frihet från störningar. Mottagarna kunde dessutom förses med en effektiv brusspärr. Apparaterna var i allmänhet tvåkanaliga. Förutom riksfrekvensen som låg på 40.25 MHz tilldelades lokalfrekvenser till de olika polisdistrikten. Den som är intresserad av frekvenser kan kolla frekvenslistan här. Många av oss minns den fina vita glasfiberantennerna på polisbilarna från den tiden. Man övergick mer och mer till svenska leverantörer och det var mest SRA och AGA som slogs om att få leverera till polisen, men även danska Storno fanns med på ett hörn. SRA CT45 var en rörbestyckad radio som användes ganska flitigt inom polisen på den tiden. Innan dess var det MF244. "Dom tre lådorna på ett bräde"! En roterande omvandlare, en RX och en TX.. På 1960-talet gick man över till moderna heltransistoriserade enheter typ SRA CB-401 med stationsenheten i bagageutrymmet och separat manöverenhet under instrumentbrädan. Fortfarande användes öppen trafik, inga selektiva anrop således.

S-70 78 - 79 MHz

Omkring 1970 började det nya nätet på 79 MHz att byggas upp. Systemet kallades från början System 70 och använde det frekvensband som på den tiden kallads "civilförsvarsbandet" 78.0125 - 79.9125 med totalt 80 kanaler med 25 kHz kanaldelning. Som mobil radio användes den heltransistoriserade AGA RU med en speciell polismanöverapparat utvecklad av SRA. Manöverdelen hade tumhjulsomkopplare för kanalval och selektivanrop. Selektivanropen var en specialutvecklad version för polisen med dubbelton i tre sekvenser. Selektivutrustningen var skrymmande och inrymdes i en särskild låda som monterades under en av stolarna i polisbilen. De som var med på den tiden minns säkert den speciella treklangen som hördes vid anrop. På manöverapparaten fanns en röd larmknapp som då och då användes (mest av misstag). Nackdelen med detta larm var att KC inte kunde se vem som larmat(!) utan fick ropa upp en bil i taget och fråga "Har ni larmat?", "Har ni larmat?" osv.

Basmanöver fabrikat AGA från polismuseet i Örebro. En vippomkastare är märkt "Lokal" och "Riks" Foto: LG Claesson
Ridande polis utrustad med en SRA PN72. Bilden tagen 1969 vid ett statsbesök från Tanzania. Foto: Kjell Appelgren

S-70M

I början på 1980-talet gjordes en modernisering av systemet. Som mobil radio valdes SRA C602. Man införde då också selektivanrop med CCIR-standard. Detta gjorde att en standardiserad kommersiell radio kunde användas och detta blev slutet på specialutvecklade polisradioapparater. De gamla AGA RU som från början var mobilstationer fick nu bli basstationer i stället! Som bärbar radio användes SRA P302 och senare den USA-tillverkade Ericsson P400. Systemet genomgick ytterligare en rejäl modernisering med början 1990 då 11-tonsignallering och 5-ton nedkoppling infördes. Systemet fick då namnet S-70M. Successivt infördes också radioväxlar och annan moderniserad centralutrustning.

S80

I slutet av 1970-talet uppstod behovet av ett radiosystem som bättre motsvarade behoven för storstadsbruk. Frekvensbandet 80 MHz var olämpligt i stadsmiljö, UHF motsvarar kraven betydligt bättre. Det gamla Stockholmssystemet på 168 MHz var rejält föråldrat och behövde ersättas. Likaså de tre duplexkanalerna på 167/159 MHz som fanns i Göteborg. Sedan 1973 fanns i Malmö det s.k. personradiosystemet. Ett trekanaligt datorstött radiosystem (PDP11) med diversitet (4RX-platser). Allt på samma frekvenser som S80. Helt enkelt en förlöpare till S80 från AGA/SONAB som gav mersmak.

Ericsson fick 1981 uppdraget att utveckla det nya S80-systemet som slutlevererades 1984. Som mobilradio användes Ericsson C605 och som bärbar Ericsson P305. Systemet som bygger på en datorstyrd radioväxel typ MTX80 installerades i Stockholm, Göteborg och Malmö. I Stockholm används 15 kanaler, i Göteborg 13 och i Malmö 11 kanaler. För att erhålla god radiotäckning med bärbar radio används mottagardiversitet med nio mottagarplatser. Frekvenserna man valde var 380 MHz för mobila sändare och 410 MHz för fasta sändare, ett duplexavstånd på 30 MHz således. Ett frekvensval som i dagen ljus ter sig olyckligt eftersom det blockerar både låga och höga TETRA-bandet! Som kuriosa kan nämnas att förutom svenska polisen så har MTX80 endast levererats till en annan kund, nämligen ett landstäckande system för säkerhetspolisen i Irak(!). Den enda skillnaden från S80 är att Iraksystemet har talskydd (krypto). Svenska polisen valde dock inte krypto i sitt nät, en kostnadsfråga får man förmoda.

Andra blåljusorganisationer

Frekvenserna 78 och 79 MHz har blivit minsta gemensamma nämnare för många organisationer som har behov av samtrafik. Förutom polisen använder räddningstjänsterna (brandkåren), ambulanssjukvården, Tullen, Kustbevakningen, Försvaret och Vägverket vissa samtrafikkanaler i bandet för att kunna samverka vid gemensamma insatser. Alla moderna radioenheter hos dessa aktörer innehåller numera hela kanalpaketet på 80 kanaler.

 
Dagens polisradionät (2003)

I dagens polisradio finns följande nät:

  • S-70M Landstäckande system på 79 MHz. Detta är den minsta gemensamma nämnaren för all radiotrafik för blåljus. Här kan samtrafik för all blåljusverksamhet genomföras.
     
  • S-80 Stockholm, Göteborg och Malmö. Analogt öppet system på UHF
     
  • E-80 För de större städerna. Digitalt trunkat UHF-nät typ EDACS med talskydd.
     
  • S-2K Byggd för Lapplands fjällvärld. Kommer även i Jämtlands- och Dalafjällen. En variant av S70 duplex för bland annat fjällräddningen. Den gamla fjällradion F80 på 160 MHz är numera borta helt.

För både S-70M och S80 används numera Aurora/C50 som mobilradio och P500 som bärbar radio, bägge från Telenor Connect. Bägge apparaterna har gemensamt handhavande med logiskt uppbyggda menyer och ikoner och är påtagligt lättare att använda än äldre utrustning. På fasta sidan har verksamheten mer och mer centraliserats till länskommunikationscentraler (LKC) med moderna radioväxlar från Microbit/Eltel Networks. Nätet har också förtätats med minibasar för bättre radiotäckning där det tidigare varit dåligt. S70M har med andra ord genomgått en betydande modernisering under senare år och uppfyller mer än väl polisens behov av talkommunikation utanför storstäderna.

Är det nu månne dags att sätta punkt för dessa system och införa TETRA? Vi är inte riktigt där ännu. Den som lever får se!

Rune Tapper

PS Om det är någon som tycker texten är lite inaktuell så är det helt riktigt, den skrevs 2003 alltså före Rakel! Du som läser detta har kanske mer information eller bilder, hör av dig i så fall till mig så ska jag hålla den här artikeln levande och uppdatera med fler uppgifter.


Bil på öppen gata (1954)

Ett dygn med radiopolisen i Stockholm. Filmen sponsrades av Radiola.
 
Handling:
Information om radiopolisens arbete. Många Stockholmsmiljöer, bl a Lotzgatan, Kungsholmen, Slussen, Luntmakargatan, Ringvägen, Hammarbyhamnen, Kungsgatan, Skeppsbron, Blaiseholmen. Reklam för Radiola ingår. Klicka på bilden till höger för att se filmen!

Ericsson: Police radio system 4080 - a case for communications

Reklamfilm från Ericsson för polisradiosystem 4080, som i Sverige kom att kallas S80.

Svenska polisens radiohistoria

Thomas mycket innehållsrika sida om polisradiohistorien innehåller många fina bilder och beskrivningar. Den omfattar både S70, S80, E80 och fjällradio mm. Har du något intresse för polisradio så är denna sida ett måste!

Från visselpipa till digitalradio 60 år av teknikutveckling

PDF-fil (32 M) Kort historik om poliskommunikations radio
Johan Ahlberg
Ystad

Bruksanvisningar till de radioutrustningar som polisen använt

Kompletta bruksanvisningar till många olika radiostationer i PDF-format som kan läsas online eller laddas ner till din dator lokalt.

Lite svensk komradiohistoria. AGA, SRA och senare Sonab var de stora svenska radiomärkena på marknaden. 1978 gick AGA ihop med Sonab som ägdes av statsföretag och blev Sonab Communications. Detta företag köptes upp av SRA Svenska Radioaktiebolaget 1978. Det nya företaget fick namnet SRA Communications, helägt av Ericsson. 1983 bytte man namn till Ericsson Radio Systems. 1989 Införlivades amerikanska General Electrics radioverksamhet i Ericssonkoncernen men avyttrades 1999. 2000 togs resten av radioverksamheten över av norska Telenor och lever nu vidare under namnet TC Connect.

Naturligtvis fanns andra komradiomärken på den svenska marknaden, Storno, Motorola, Pye, Philips, AP m fl men bilden beskriver bara de svenska märkena.

Källor: Telemuseum, Polistekniska museet, Dagens Nyheter, IEEE, SRA-Nytt, ERAnyheter, Lax, Sil, Agge.


COPYRIGHT©2020 Rune Tapper
Den här artikeln finns även publicerad i SKEF-News nr 2 2003