I den här kolumnen publicerar jag ett
antal bilder på gammal polisradio från Polistekniska Museet i
Sörentorp. Detta mycket intressanta och innehållsrika museum är
numera tyvärr lagt i malpåse. Till viss del ersatt av nya
polismuseet på Gärdet i Stockholm.
Volvo PV-56 polisutrustad
TX, RX och spännings-omvandlare i
PV:n kring 1940
Rullande sambandscentral i en
Dodge-buss, tidigt 70-tal.
Interiör från Dodgen
Mera interiör, notera 4 st SRA CN400 och nederdelen av
teleskopmasten som gick rakt igenom taket på bussen
SRA P82 en liten smidig polisradio
med monofon och headset runt 1980
Tidigt MC-montage med AGA Natu
En stilig Packard med tidig
polisradioinstallation
I Packardens bakre baksäte (ja, det
finns två!) tronar sändaren av amerikanskt ursprung
Interiör från sambandscentral
1930-tal
Interiör från sambandscentral 1940-tal
Interiör från tidig sambands-central för System 70
Manöverpanel för S70M
Den första styrdatorn till
S-80-systemet av fabrikat Data General. Den nuvarande är lite nyare
(men bara lite...)
SRA-basstation 40 MHz
Manöverapparat för bas från SRA,
1940-tal
SRA mobilradio CN402 för 79 MHz och
CB301 för 40 MHz
AGA KR-64 för 40 MHz med den
klassiska "ankfot-miken"
AGA Natu för 40 MHz
En mycket vanlig polisradio på
60-talet. SRA CT-42 för 40 MHz, 2 kanaler, 35 Watt uteffekt.
Polisradio förr och nu
Med
tanke på den senaste tidens debatt kring polisradion och tankarna om ett
nytt radiosystem för polis och räddning så finns det kanske anledning att
titta tillbaka på polisradions historia i landet. Jag tänkte därför
tillåta mig en historisk återblick på polisradions utveckling som också är
till viss del hela kommunikationsradions utveckling. Polisen har alltid
legat i framkant när det gäller radio och andra har följt efter.
Ska vi börja riktigt från början så får vi
bege oss över Atlanten till USA där polisradion hade sin vagga.
Amerikanerna var först som vanligt när det gäller teknikutveckling och i
synnerhet radio. Enligt vissa uppgifter var det i gangsterväldets Chichago,
enligt andra uppgifter i Detroit,
på 1920-talet som polisen började använda radio i kampen mot
kriminaliteten. Man använde telefoni på AM-bandet strax ovanför det
ordinarie rundradiobandet. På en del gamla amerikanska radioapparater kan
man läsa "Police" på skalan runt 2 MHz. Intresset bland medborgarna för
att lyssna på polisanropen var stort redan på den tiden! Sändningarna var
av "broadcast"-typ alltså enkelriktade till polisbilarna. Om de ville
besvara ett anrop fick de stanna vid ett telefonskåp och ringa upp
stationen. Detroit var igång med sändningar 1928 och San Francisco 1929.
Men det var först 1933 polisen i Bayonne, NJ som första polisstyrka i USA,
tog 2-vägs polisradio i bruk för sin operativa verksamhet.
Sverige
långt framme
För att återvända till Sverige så stod
polisradions vagga i Göteborg. 1933 startade försök med polisradio under
ledning av den dynamiske polismästaren i staden, Ernst Fontell, som insåg
att tjuvarnas framfart gjorde att polisen inte kunde hålla jämna steg.
Några år senare rullade fem polisbilar i Göteborg och nio i Stockholm
omkring med polisradioanläggning. Även i Norrköping gjordes tidiga försök. Sverige låg således inte långt efter USA
på detta område. Våglängden var 147,5 meter (2033 kHz) och man kunde
använda såväl telegrafi som telefoni. Utrustningen var dock inte speciellt
lämpad för mobilt bruk och skakade lätt sönder. Bilarna sände med
telegrafi och man kan väl ungefär tänka sig hur det gick att hantera en
telegrafinyckel i en skumpig 30-talsbil under utryckning. Erfarenheterna av detta var ändå
så pass positiva så man beslutade några år senare att gå vidare och montera
betydligt modernare utrustning. Året var 1938. Då fanns i Göteborg åtta
radiobilar inklusive reservenheter. Frekvensen var i detta skede 4165 kHz
och man använde på bilarna en vertikal sprötantenn med förlängningsspole.
Göteborgsk radiobil
fullt utrustad med radio 1938
Stockholms
radiopolis 1939
Nästa steg i utvecklingen av polisradion i
Sverige är den utrustning som 1939 anskaffades för stockholmspolisen. Den
var av amerikanskt ursprung och arbetade på 9-metersbandet (31,9
MHz). Arbetssättet var amplitudmodulerad telefoni. Erfarenheterna av att
använda en våglängd på gränsen till ultrakortvåg var goda. Man fick en
tillfredsställande täckning och man slapp störningar från främmande
stationer under normala förhållanden. Till den goda täckningen bidrog att
det fanns två utflyttade mottagare, en i Bromma och en i Enskede förutom
basstationen i polishuset på Kungsholmen.
Interiör
från en av Stockholmspolisens radiobilar. Högtalaren syns längst upp
till höger
Från Dagens Nyheter Lördagen den 6 Maj
1939, sidan 10 saxar vi följande:
Radiobilarna äro nu klara, telefoni i
hela Stockholm
Polisens nya radioanläggning är nu
färdig att tas i bruk. Den är det modernaste i sitt slag och utförd för
telefoni, vilket betydligt underlättar handhavandet av materielen.
Anläggningarna i Göteborg och Norrköping äro av tidigare system för
telegrafi. Leverantörer ha varit Skandia och Philips, och som teknisk
expert har dessutom anlitats civilingenjör Arvid Öman i arméförvaltningen
radioavdelning. Sändarmasten på polishuset sträcker sig 73,5 meter över
marken, men det finns dessutom två understationer med relämottagare, ty
stadens område var så stort att det visade sig nödvändigt med detta
arrangemang. Från radiobilarna kan man nämligen icke få direkt förbindelse
på längre avstånd än 5 km., och det förekommer avstånd på 13 km. från
polishuset. Längst bort belägna platsen därifrån är Hanviken.
Relästationerna äro så ordnade att de utan manuell skötsel direkt överföra
meddelanden på vanlig telefonledning till mottagaren i polishuset. Hela
anläggningen är utförd för ultrakorta strålar med en våglängd av 9,4 meter
med en effekt från huvudsändaren i polishuset av 50 watt. Från bilarna
blir effekten endast 5-15 watt på grund av att antennerna på bilarna äro
så små och ligga så nära marken. Det går emellertid mycket bra att samtala
även mellan bilarna på icke obetydliga avstånd. För närvarande finns det
tre bilar, men det blir sex till, bl.a. får andre polisintendenten radio
inmonterad i sin tjänstebil. Från mottagaren i polishuset är det direkt
förbindelse till de olika polischeferna.
År 1940 bildades en särskild
radiopolisavdelning i Stockholm. 1945 fanns drygt 10 radiobilar.
Modern
Polisradio på 40 MHz
Efter andra världskriget satte
den civila radioutvecklingen fart igen. Någon gång på 1950-talet övergick man till 40
MHz-bandet med FM-modulering och 50 kHz kanaldelningen. Detta var ett
stort framsteg när det gäller ljudkvalitet och frihet från störningar.
Mottagarna kunde dessutom förses med en effektiv brusspärr. Apparaterna
var i allmänhet tvåkanaliga. Förutom riksfrekvensen som låg på 40.25 MHz
tilldelades lokalfrekvenser till de olika polisdistrikten.
Den som är intresserad av frekvenser
kan kolla frekvenslistan här. Många av oss
minns den fina vita glasfiberantennerna på polisbilarna från den tiden.
Man övergick mer och mer till svenska leverantörer och det var mest SRA
och AGA som slogs om att få leverera till polisen, men även danska Storno
fanns med på ett hörn. SRA CT45 var en rörbestyckad radio
som användes ganska flitigt inom polisen på den tiden. Innan dess var
det MF244. "Dom tre lådorna på ett bräde"! En roterande omvandlare, en
RX och en TX.. På 1960-talet gick man
över till moderna heltransistoriserade enheter typ SRA CB-401 med
stationsenheten i bagageutrymmet och separat manöverenhet under
instrumentbrädan. Fortfarande användes öppen trafik, inga selektiva anrop
således.
S-70 78 - 79 MHz
Omkring 1970 började det nya nätet på 79 MHz
att byggas upp. Systemet kallades från början System 70 och använde det
frekvensband som på den tiden kallads "civilförsvarsbandet" 78.0125 -
79.9125 med totalt 80 kanaler med 25 kHz kanaldelning. Som mobil radio
användes den heltransistoriserade AGA RU med en speciell
polismanöverapparat utvecklad av SRA.
Manöverdelen
hade tumhjulsomkopplare för kanalval och selektivanrop. Selektivanropen
var en specialutvecklad version för polisen med dubbelton i tre sekvenser.
Selektivutrustningen var skrymmande och inrymdes i en särskild låda som
monterades under en av stolarna i polisbilen. De som var med på den tiden
minns säkert den speciella treklangen som hördes vid anrop. På
manöverapparaten fanns en röd larmknapp som då och då användes (mest av
misstag). Nackdelen med detta larm var att KC inte kunde se vem som
larmat(!) utan fick ropa upp en bil i taget och fråga "Har ni larmat?",
"Har ni larmat?" osv.
Basmanöver fabrikat AGA
från polismuseet i Örebro. En vippomkastare är märkt "Lokal" och
"Riks" Foto: LG Claesson
Ridande polis utrustad
med en SRA PN72. Bilden tagen 1969 vid ett statsbesök från Tanzania.
Foto: Kjell Appelgren
S-70M
I början på 1980-talet gjordes en
modernisering av systemet. Som mobil radio valdes SRA C602. Man införde då
också selektivanrop med CCIR-standard. Detta gjorde att en standardiserad
kommersiell radio kunde användas och detta blev slutet på
specialutvecklade polisradioapparater. De gamla AGA RU som från början var
mobilstationer fick nu bli basstationer i stället! Som bärbar radio
användes SRA P302 och senare den USA-tillverkade Ericsson P400. Systemet
genomgick ytterligare en rejäl modernisering med början 1990 då
11-tonsignallering och 5-ton nedkoppling infördes. Systemet fick då namnet
S-70M. Successivt infördes också radioväxlar och annan moderniserad
centralutrustning.
S80
I
slutet av 1970-talet uppstod behovet av ett radiosystem som bättre
motsvarade behoven för storstadsbruk. Frekvensbandet 80 MHz var olämpligt
i stadsmiljö, UHF motsvarar kraven betydligt bättre. Det gamla
Stockholmssystemet på 168 MHz var rejält föråldrat och behövde ersättas.
Likaså de tre duplexkanalerna på 167/159 MHz som fanns i Göteborg.
Sedan 1973 fanns i Malmö det s.k.
personradiosystemet. Ett trekanaligt datorstött radiosystem (PDP11) med
diversitet (4RX-platser). Allt på samma frekvenser som S80. Helt enkelt en
förlöpare till S80 från AGA/SONAB som gav mersmak.
Ericsson fick 1981 uppdraget att utveckla det nya S80-systemet som
slutlevererades 1984. Som mobilradio användes Ericsson C605 och som bärbar
Ericsson P305. Systemet som bygger på en datorstyrd radioväxel typ MTX80
installerades i Stockholm, Göteborg och Malmö. I Stockholm används 15
kanaler, i Göteborg 13 och i Malmö 11 kanaler. För att erhålla god
radiotäckning med bärbar radio används mottagardiversitet med nio
mottagarplatser. Frekvenserna man valde var 380 MHz för mobila sändare och
410 MHz för fasta sändare, ett duplexavstånd på 30 MHz således. Ett
frekvensval som i dagen ljus ter sig olyckligt eftersom det blockerar både
låga och höga TETRA-bandet! Som kuriosa kan nämnas att förutom svenska
polisen så har MTX80 endast levererats till en annan kund, nämligen ett
landstäckande system för säkerhetspolisen i Irak(!). Den enda skillnaden
från S80 är att Iraksystemet har talskydd (krypto). Svenska polisen valde
dock inte krypto i sitt nät, en kostnadsfråga får man förmoda.
Andra blåljusorganisationer
Frekvenserna 78 och 79 MHz har blivit minsta
gemensamma nämnare för många organisationer som har behov av samtrafik.
Förutom polisen använder räddningstjänsterna (brandkåren),
ambulanssjukvården, Tullen, Kustbevakningen, Försvaret och Vägverket vissa
samtrafikkanaler i bandet för att kunna samverka vid gemensamma insatser.
Alla moderna radioenheter hos dessa aktörer innehåller numera hela
kanalpaketet på 80 kanaler.
Dagens polisradionät
(2003)
I dagens polisradio finns följande nät:
S-70M Landstäckande system på 79
MHz. Detta är den minsta gemensamma nämnaren för all radiotrafik för
blåljus. Här kan samtrafik för all blåljusverksamhet genomföras.
S-80 Stockholm, Göteborg och
Malmö. Analogt öppet system på UHF
E-80 För de större städerna.
Digitalt trunkat UHF-nät typ EDACS med talskydd.
S-2K Byggd för Lapplands
fjällvärld. Kommer även i Jämtlands- och Dalafjällen. En variant av S70 duplex för bland annat fjällräddningen.
Den gamla fjällradion F80 på 160 MHz är numera borta helt.
För både S-70M och S80 används numera
Aurora/C50 som mobilradio och P500 som bärbar radio, bägge från Telenor
Connect. Bägge apparaterna har gemensamt handhavande med logiskt uppbyggda
menyer och ikoner och är påtagligt lättare att använda än äldre utrustning.
På fasta sidan har verksamheten mer och mer centraliserats till
länskommunikationscentraler (LKC) med moderna radioväxlar från
Microbit/Eltel Networks. Nätet har också förtätats med minibasar för
bättre radiotäckning där det tidigare varit dåligt. S70M har med andra ord genomgått en betydande
modernisering under senare år och uppfyller mer än väl polisens behov av
talkommunikation utanför storstäderna.
Är det nu månne dags att sätta punkt för
dessa system och införa TETRA? Vi är inte riktigt där ännu. Den som lever
får se!
Rune Tapper
PS Om det är någon som tycker texten är
lite inaktuell så är det helt riktigt, den skrevs 2003 alltså före
Rakel! Du som läser detta har kanske mer
information eller bilder, hör av dig i så fall till mig så ska jag hålla
den här artikeln levande och uppdatera med fler uppgifter.
Bil på öppen gata
(1954)
Ett dygn med radiopolisen i Stockholm.
Filmen sponsrades av Radiola.
Handling:
Information om radiopolisens
arbete. Många Stockholmsmiljöer, bl a Lotzgatan,
Kungsholmen, Slussen, Luntmakargatan, Ringvägen,
Hammarbyhamnen, Kungsgatan, Skeppsbron,
Blaiseholmen. Reklam för Radiola ingår. Klicka på
bilden till höger för att se filmen!
Thomas mycket innehållsrika
sida om polisradiohistorien innehåller många fina
bilder och beskrivningar. Den omfattar både S70,
S80, E80 och fjällradio mm. Har du något intresse
för polisradio så är denna sida ett måste!
Kompletta
bruksanvisningar till många olika radiostationer i PDF-format
som kan läsas online eller laddas ner till din dator lokalt.
Lite svensk komradiohistoria. AGA, SRA och senare Sonab
var de stora svenska radiomärkena på marknaden. 1978 gick AGA ihop
med Sonab som ägdes av statsföretag och blev Sonab Communications.
Detta företag köptes upp av SRA Svenska Radioaktiebolaget 1978. Det
nya företaget fick namnet SRA Communications, helägt av Ericsson.
1983 bytte man namn till Ericsson Radio Systems. 1989 Införlivades
amerikanska General Electrics radioverksamhet i Ericssonkoncernen
men avyttrades 1999. 2000 togs resten av radioverksamheten över av
norska Telenor och lever nu vidare under namnet TC Connect.
Naturligtvis fanns andra komradiomärken på den svenska marknaden,
Storno, Motorola, Pye, Philips, AP m fl men bilden beskriver bara
de svenska märkena.